Oscar drar alltid i mina flätor och det har han gjort sen han var nyfödd, han brukar också dra av snoddarna och äta upp dem. Idag käkade han upp en knapp på min jacka, jag upptäckte det för han tuggade den, det är andra gången det händer. Han har aptit den killen.
Vi har så mycket ston och det kommer in fler varje år som slutar som tävlingshästar. för att gå i aveln. Det innebär att ibland måste någon säljas, jag avskyr det, och endel vill jag inte alls bli av med. Idag fick jag plocka in fyra ston som en skulle komma och kolla imorgon. En av dem var Gessy bi henne vill jag ha kvar. När en häst säljs här och nya ägaren hämtar den är jag alltid med och tjatar på dem om hästen gillar det och det, behöver mycket omtanke osv. Som tur är har det alltid varit trevliga personer som verkar snälla mot sina hästar, och efter jag pratat med dem och sett det känns det lite lättare att hästen åker.. Men en gång så var det en häst som jag fött upp för mamman dog när den var en vecka. Sen när hon skulle i träning och börja köras in så hadde de fullt på vår träningscamp och också hos de tränare som vi brukar anlita. Det kom upp en tränare från Napoli och det var meningen min tös skulle dit. Jag avskydde människan från första stund, det var en hård och elak person. Han slet och drog i henne när han kollade på henne. Han skulle få henne nedskickad med en transport till Napoli sen. Jag gnällde och bad chefen och ägaren Guiseppe Biasuzzi att inte skicka iväg henne till den här dåren. Och de lyssnade på mig. Jag blev så glad, jag hadde inte kunnat sova jag bara grubblade på detta. Men chefen sa jag förmodligen hadde rätt och att far hästen illa blir det ingen bra travhäst av den. Hon fick gå till en kille som har en liten rörelse och som är jättesnäll. Hon har inte startat än. och det visar han tänker på hästen hon är tre år nu. Han tyckte inte hon var mogen som tvååring. Jo jag såg den där napolitränaren sen hos ett annat stall, där han skulle hämta en ettåring. De kom med en gammal 2 hästarstransport utan lastramp. Han menade en ettåring som endå kan vara svår att lasta skulle hoppa upp i transporten, jag gick jag orkade inte se elendet.
Idag sken solen, det känns som huden bara suger i sig sol, jag behöver mer av den varan. En vårbild på mimosa från förra året...
6 kommentarer:
Det måste kännas jättetråkigt att skiljas från de som man har tagit hand om och följt under deras uppväxt. Vilken tur att din chef lyssnar på dig när du säger ifrån!
Du ska se att solen snart visar sig mycket oftare, och det är ju faktiskt inte sååå långt kvar tills mimosan börjar blomma igen! Håll ut! :o)
jag är bortskämd, jag har hundratals hästar här och endå vill jag ha kvar alla, det går ju inte..Jag blir nog en sån där tant som lever i ett hus med femtio katter, när jag blir gammal.fast i mitt fall blir det väll hästar. Eller så är jag så senil jag tror katterna är hästar..Ja våren kommer snart, men jag är otålig..
Jag förstår att det inte är lätt att släppa iväg sina "bebisar". Vilken tur att han lyssnade på dig, han verkar vara en vettig människa.
Kramar
Hihi! Krama om knappätaren från mig! Klart att det blir svårt för dig att skiljas från hästarna, de är ju dina babysar. Måste vara jättejobbigt när det kommer en köpare som du inte gillar, men bra att din chef lyssnar på dig.
Oh mimosa! Förr i tiden fick jag alltid ett brev på vårkanten med en kvist mimosa i... hihi... romantik!
Hej Karin! Tack så mycket för din kommentar! Du har också en riktigt trevlig blogg! Jo, visst är det en hel del saker som är annorlunda i Turkiet, dock börjar jag bli rätt så van nu. Jag får en smärre kulturchock varje gång jag reser "hem" till Finland också, då jag har vant mig vid livet här. :) Fast Turkiet är ju stort också och det finns stora skillnader i landet. Jag bor ju i Istanbul som är ganska västerländskt och en otroligt stor stad, så det finns stora skillnader inne i staden också. :) Hur länge har du bott i Italien, och hur kom det sig att du flyttade dit? Kärleken till hästar eller? :)
Ha det bra!
Det är verkligen urjobbit då hästar säljs. Jag vande mig aldrig vid detta och var lika ledsen varje gång. Ändå VISSTE jag ju att det var så det var. Hon jag jobbade för levde ju på att sälja så vad trodde jag egentligen.. Men åååh så jobbigt det var.
Men jag har dock haft kontakt med många av de nya hästägarna efter och det är så roligt att få lite info om hur det går.
Skicka en kommentar